onsdag 8 februari 2017

Memoarer av Bob Dylan


Jag läste Bob Dylans memoarer del 1 för första gången 2004, när den första utgåvan på svenska kom ut. 2016 blev Dylan utnämnd till nobelpristagare i litteratur och jag kände att det var dags läsa om detta episka verk. 
Debatten kring huruvida Dylan är arrogant eller inte i fråga om mottagandet av priset smutsar ändå inte ner hans oerhört storslagna textförfattande. 
Den gången för ca 13 år sedan när jag läste boken för första gången så togs jag genast med på de kalla november gatorna i 60-talets New York. För en musiknörd, som jag är, så kittlade hela magen av den romantiserade bild som Dylan målade upp. Jag ville vara där! Jag var 18 år och jag målade världen i kontrastrika färger, talade med yviga gester och fantiserade stort om hur livet skulle vara och bli.  
Idag har mycket hänt sedan dess, jag har blivit med familj, jobb, bil och vardag. Magin ligger inte ständigt i luften, men visst finns det tillfällen då det sprakar till och far runt i magen igen. 
En av dessa stunder var när jag återigen fick dyka ner i Dylans memoarer. Boken är sannerligen episk, och när jag läser den efter alla dessa år får jag på nytt reflektera över hur stort livet är. Den ger mig liksom en eftersmak att saker och ting kan hända, hur sorglig världen än verkar just nu, så finns det magiska där om man bara låter sig sjunka in i det en stund. För min egen del har det varit en stor befrielse att få läsa denna bok om en annan tid, och inte gräva ner sig i den utmattande verkligheten som vi lever i idag.  
Säga vad man vill om Bob Dylans karaktär eller beteende men jag tycker att den här boken är ömsint, personlig och oerhört vacker. Kolla i bibliotekskatalogen om den finns inne! 

Inga kommentarer: