Den största skammen är att inte vara älskad av sina barn. Den dystra slutsatsen drar huvudkaraktären i Richard Hoberts En enkel till Antibes, den åldrade änklingen George. Han bor ensam i sitt stora hus med en hemhjälp som stjäl, och hans två barn planerar att sätta honom på ett hem och sälja huset utan hans vetskap. Men George får veta vad som håller på att hända, och istället för att låta barnen få sin vilja igenom påbörjar han en resa ned till Frankrike, där hans gamla kärlek Christine finns. Av en slump kommer också hemhjälpen Maria med på resan, som blir ett äventyr fyllt av både nya och gamla bekantskaper.
Sven-Bertil Taube vann en guldbagge för sin roll som George, något han absolut förtjänat! Hans rolltolkning är alltigenom trovärdig, vilket tyvärr inte är ett ord jag skulle använda för att beskriva resten av filmen. Historien om den äldre mannen som ger sig ut på sitt livs resa är i grunden väldigt fin, men den slarvas tyvärr bort bland obegripliga humorinslag och bikaraktärer som inte känns helt genomtänkta. Jag har personligen svårt för svensk film - det är samma historier om och om igen, inte sällan förekommer humor och bisarra figurer som inte tillför något till handlingen, och tyvärr brister det ofta i just trovärdigheten. En enkel till Antibes utspelas exempelvis i Norrland, närmare bestämt Luleå, vilket gjorde mig mycket förvånad med tanke på den distinkta rikssvenska alternativt stockholmska karaktärerna talar (Georges dotter har visserligen en antydan till värmländska, men inte heller det blir ju rätt). En detalj, visst, men jag har svårt att tänka mig att lulebor kan känna igen sig i de karaktärer som fått representera dem i denna film.
En enkel till Antibes har alltså sina brister, men Taubes insats räddar filmen och gör den sevärd trots allt. Och ni som tycker om varma, svenska dramakomedier med lyckligt slut kan nog helt bortse från min recension - ni kommer inte bli besvikna.
I bibliotekets katalog kan du se om filmen finns inne.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar